Broken
För 5 månader sen opererade jag korsbandet.
3 dagar efter operationen var det dags att åka in till sjukhuset och lägga om knäet. Dagarna bestod av värk från helvetet, få timmar sömn, illamående, tårar, panik, ånger, ilska, stillasittande, värktabletter.
Efter drygt en vecka efter operationen kunde jag äntligen duscha, med en plastpåse runt benet, en stol och hjälp från mamma. Lättare sagt än gjort när man har benet i 90 graders vinkel och det är omöjligt att räta ut det. Vid minsta lilla rörelse med benet vek jag mig av smärta. Efter ännu en vecka var det dags att ta bort stygnen.
10 dagar med sprutor för att förhindra blodpropp är inte lätt för en som har sjuk skräck för sprutor. Efter ca 4 veckor med max 3 timmar sömn/natt kunde jag äntligen börja träna lite böj och sträck tack vare att den värsta värken var över och jag kunde äntligen slänga ut stolen ur duschen.
Nu väntar ca 1 års effektiv rehab. Förhoppningsvis kan jag börja springa om 2 månader och jag längtar konstigt nog. Operationen har varit det värsta jag varit med om i mitt liv. En smärta man aldrig kan tänka sig, att hålla psyket uppe för att inte bryta ihop när man sitter stilla i en soffa en hel dag med benet i högläge med isförband på för att minska smärtan. Att knappt kunna vicka på tårna förrän man viker sig av smärta, att inte kunna ta morfintabletter för att minska helvetet pga illamående och spyor, att missa alla aktiviteter med sina kompisar.. Listan är lång! Nu har jag träning, dans, fotboll och innebandy i sikte men jag skulle aldrig riskera att jag får operera mig igen. Aldrig!