I 21 år har jag bott i samma hus, gått på samma gator, umgåtts med samma människor. Jag har älskat, blivit älskad. Det är så otroligt mycket som jag lämnar bakom mig men även tar med mig när jag om 4 dagar tar det första och största steget i mitt liv. Om folk hade frågat mig för ett år sen så hade jag utan tvivel i rösten sagt att jag längtade. Idag är jag hemmakär och otroligt fäst vid mina föräldrar och min släkt. Hade man kunnat leva i en bubbla för evigt med sina nära och kära så hade jag valt det idag. Jag blir sentimental, rädd, glad, ledsen men allra helst nervös när jag tänker på att jag från och med nu ska klara mig på egen hand utan all min trygghet hemifrån. Jag ska åka själv till skolan, bo själv, skaffa nya kompisar, leva i en annan stad. Det finns en rädsla över att jag inte ska trivas eller klara av det, att jag kommer vilja flytta hem igen. Det finns ett stort hopp om att allt bara ska gå vägen och att jag ska trivas. Jag längtar med skräckblandad förtjusning. 

 

På fredag är det dags. På fredag blir jag en småländsk Göteborgare.