Jag är rädd för att vara ensam. Jag är rädd för att förlora folk jag älskar. Jag är rädd för att bli sårad. Jag är rädd för att bli kär. Jag är rädd för att misslyckas. Jag är rädd för att inte räcka till. Jag är rädd för döden. Jag är rädd för mänskligheten. Jag är rädd för krig. Jag är rädd för kärleken. Jag är rädd för framtiden. Jag är rädd för att bli lämnad. Jag är rädd för att bli sviken. Jag är rädd för att göra fel val. Jag är rädd för att göra snedsteg. Jag är rädd för att bli missuppfattad. Jag är rädd för att göra bort mig. Jag är rädd för att vara annorlunda. Jag är rädd för att vara utanför. Jag är rädd för att inte hitta någon som älskar mig. 

 

 

 

 

Jag har länge försökt förlåta och glömma men jag är fortfarande fast med mina egna tankar och funderingar. Nu slänger jag ut mina tankar och min förlåtelse i cybervärlden i hopp om att det kommer landa hos någon av alla de människor jag skriver till. Mina tankar går tillbaka i tiden ungefär sex år då jag fick mitt hjärta krossat. Någonstans där började jag ställa till det för mig själv och för andra under flera års tid. Jag har insett att på grund av att jag var sårad så sårade jag även andra personer som kom i min väg. Jag gjorde misstag, jag gjorde bort mig, jag gjorde många fel. Det var många saker jag ångrar att jag gjorde men även många saker jag ångrar att jag inte gjorde eller sa.

 

Händelser, situationer, konversationer kan fortfarande spelas upp som i en slags filmscen för mig själv. Ibland skulle jag bara vilja trycka på radera men oftast vill jag spola tillbaka och göra annorlunda. Jag har skrivit meddelanden med förklaringar och förlåtelse till personer men som jag aldrig har skickat. Jag har idag insett att det bara finns en person som ska få min förlåtelse. Det är jag själv.

 

Även att mycket av det som har hänt är som en kniv i min själ när jag tänker på det vet jag också att allt som hände där och då var av en anledning. Hade jag inte varit med om saker och gjort saker då, kanske jag hade gjort det nu. Jag vill ändå skriva ett förlåt och be om en acceptans och förståelse till de personer som kom i min väg när jag var som mest förvirrad och heartbroken. De flesta finns inte i mitt liv längre, åtminstone inte fysiskt eftersom de har gått vidare och lever sina liv nu. Men i mitt huvud och hjärta finns alltid de människorna kvar och det kanske är dit jag skickar detta meddelandet, bara för att läka mig själv. Förlåt för de val jag gjorde där och då men det var endast mitt krossade hjärta som styrde. Just då kunde jag inte se att de val jag gjorde endast skulle göra det värre för mig själv. Just då kunde jag inte se att jag än idag skulle sitta och tänka på de valen jag gjorde då. 

 

Förlåt till dig, förlåt till mig. 

 

 

Just nu är ljusen och adventsstjärnan tänd. Fairytale of New York spelas ur mina högtalare. Jag har julkänsla och hemlängtan ikväll. 94 dagar i Göteborg idag. Jag trivs. Mina förväntningar var skyhöga inför flytten och nytt liv i Göteborg. Än har inget levt upp till mina förväntingar. Men jag trivs. Jag har tagit med mitt gamla liv till en ny miljö och nya människor bara, så är det. Jag längtar efter såna där happy moments som bara får mig att känna att det här är rätt. Jag letar efter den där hundraprocentiga vetskapen att jag gör rätt. Den som man alltid letar efter. 

 

Men jag trivs. 

 

I 21 år har jag bott i samma hus, gått på samma gator, umgåtts med samma människor. Jag har älskat, blivit älskad. Det är så otroligt mycket som jag lämnar bakom mig men även tar med mig när jag om 4 dagar tar det första och största steget i mitt liv. Om folk hade frågat mig för ett år sen så hade jag utan tvivel i rösten sagt att jag längtade. Idag är jag hemmakär och otroligt fäst vid mina föräldrar och min släkt. Hade man kunnat leva i en bubbla för evigt med sina nära och kära så hade jag valt det idag. Jag blir sentimental, rädd, glad, ledsen men allra helst nervös när jag tänker på att jag från och med nu ska klara mig på egen hand utan all min trygghet hemifrån. Jag ska åka själv till skolan, bo själv, skaffa nya kompisar, leva i en annan stad. Det finns en rädsla över att jag inte ska trivas eller klara av det, att jag kommer vilja flytta hem igen. Det finns ett stort hopp om att allt bara ska gå vägen och att jag ska trivas. Jag längtar med skräckblandad förtjusning. 

 

På fredag är det dags. På fredag blir jag en småländsk Göteborgare. 

 

 

För 5 månader sen opererade jag korsbandet.

 

Mars 2009 - fyllde 16 år, tillsammans med Calle, sista terminen i 9an

Grattis till mig själv på 20-årsdagen! 

 

 

Underbara minne. Klassresan i nian på Öland, då vi satt klockan 5 på morgonen mitt i gatan och spelade gitarr och sjöng. Det som gjorde min fina högstadieklass till något speciellt var att vi var som en liten familj. Vi pratade om allt, vi bråkade, tjafsade, skrattade, älskade och hatade varandra vissa stunder.

 

Det finns många anledningar till varför jag älskar musik. Detta är en utav dem. Älskar covers.

 

 

 

Nu sitter Emelie och jag på flyget till London och våra kära kompanjoner!