jag tror att ibland måste man förlora det man har, för att verkligen inse vad det var man egentligen hade.

jag förlorade kärleken.. och inte förrens den var borta, så förstod jag att det verkligen var kärlek jag hade.
att kämpa ensam om en sak, utan den man delade kärleken med är jobbigt.
att kämpa med alla tankar, utan att dela med sig av dom till en person man gillar så starkt är svårt.
man vill bara berätta, krama honom hårt och bara känna att han finns där.
men lycklig, det är det enda man vill att han ska vara.
därför håller man sina känslor inom sig, man berättar inte något för man vill inte att han ska bli sårad.

man väntar och väntar, kanske väntar man i onödan?
men ibland får man en gnutta hopp!
hopp om att det kanske kan bli vi två igen..
om det är så att man älskar en person, så ska man visa det för personen.
man ska kämpa för honom/henne, man ska kämpa tillsammans.
kämpa tills man får det man vill ha, och aldrig ge upp!

den delen som försvann då du gick, kämpar jag med varje dag.
jag försöker göra mig hel igen, laga allt.
genom att tänka framåt, och med allt stöd från mina vänner så kommer det gå.

efter timmar med ord, ord om dig är jag nu helt slut.
när man pratat med folk om dig, om minnen med dig så kommer sorgen!
det var då som det plötsligt slog mig, det var då som jag verkligen insåg, JAG ÄLSKAR DIG!

folk blir skjutna, mördade, slagna..
men ändå känns det som att smärtan från kärlek är det värsta.
och känslan från att veta att personen man älskar, inte älskar en tillbaka, är plågsam.
jag kommer vandra i ensamhet nu, utan dig, utan din kärlek.

för varje ord jag skriver, så känns allt så meningslöst..
inget av detta hjälper, förutom att jag får ur mig allt jag känner!
men vad spelar det för roll? det kommer ju ändå nya problem imorn?

"baby, i´m amazed by you" allt stämmer så väl..